Det är en mörk och vacker årstid. Ljusslingorna hänger tätt både hos mig och mina grannar.

Då är det skönt att sitta här i vintermörkret och leta efter en ny begagnad bil istället för den förra. Det känns rätt bra att den välputsade ögonstenen gått till skroten. Något som den gjorde denna mörka årstid när den var utlånad till föräldrarna. När en dovhjort plötsligt stod mitt på vägen. Jag tycker synd om mina föräldrar som fick uppleva detta, men jag vet inte om jag tycker synd om hjorten. Han borde hålla sig borta från vägen, om jag får ha en åsikt.

Det är rätt bekvämt att åka omkring i vår vintervackra stad i en panikinhandlad gammal rosthög som man inte behöver vara så rädd om. En som man kan parkera där man vill, utan att tänka på dörruppslag eller repor från kundvagnar. Det känns skönt att bråka med försäkringsbolaget om idiotiska beslut och urkassa ersättningar. Det är en bra känsla att få alldeles för lite pengar i ersättning för att kunna köpa en likvärdig bil. Det är skönt att tänka sig en ny bil som inte är lika perfekt, inte har samma utrustning.

Varför trivs jag så bra med allt detta? Jo, jag kan tillåta mig att fundera över plåt och pengar, för det finns inget allvarligare att fundera över. Jag kan tillåta mig att vara tacksam, för alla inblandade klarade sig utan skador. Nåja, inte hjorten...