Jag Àr inte sÄ vÀrst sportintresserad. Jag utövar inte aktivt nÄgon sport alls. Eller vÀnta, det gör jag ju visst! Varje gÄng jag parkerar bilen sÄ utspelas en rond i kampen mellan mig och lapplisan!
Om jag skall stÄ riktigt lÀnge, strosa runt i affÀrerna inne i stan, jo, dÄ betalar jag. Lapplisan vinner pÄ walk-over frÄn min sida kan man vÀl sÀga. Men för en snabbare insats, bara in pÄ apoteket och köpa lite huvudvÀrkstabletter: Game on!
Min strategi gÄr ut pÄ att jag tittar mig omkring nÀr jag har parkerat bilen. Om ingen bil frÄn vaktbolaget syns pÄ parkeringen sÄ vet jag att jag har ett försprÄng. AlltsÄ, ingen avgift! Sen gÄr det med bestÀmda steg mot mitt mÄl, t.ex. apoteket.
Det Àr vÀl ungefÀr lika mycket för att det Àr besvÀrligt att gÄ fram och tillbaka till automaten, som för sporten i sig som jag gör det. Man borde kunna rÀkna pÄ det dÀr ocksÄ, för oftast sÄ vinner jag. Det gick att parkera utan avgift, och sÄ har jag sparat nÄgra kronor. Men ibland sÄ fÄr lapplisan in en trÀff, och dÄ svider det desto mera i plÄnboken. Men kÀnslan Àr att vi ligger rÀtt lika, lapplisan och jag. Det jag sparar in i mÄnga smÄavgifter, gÄr jÀmt ut med nÄgra fÄ bakslag nÀr lapplisan vinner.
NÄja, dom sÀger ju att det Àr bra att sporta, och att lite spÀnning i vardagen livar upp. SÄ det Àr nog rÀtt nyttigt att gÄ en rond mot lapplisan dÄ och dÄ. Man kan ju intala sig att det förlÀnger ens liv. Alltid en tröst, nÀr man betalar boten...
