"Är det verkligen fred vi vill ha, till varje tänkbart pris?" sjunger Mikael Wiehe, en av mina favoritartister. Är det verkligen nollvision vi vill ha, till varje tänkbart pris? undrar jag...

Satsningarna på en säkrare trafikmiljö har kommit långt. Jag minns när jag var liten, och klisterlappen "Inga elefanter i baksätet" klistrad på nackstödet i Volvon. Att använda bilbälte på alla platser i bilen var ingen självklarhet, och NTF drev kampanj.

Nu känns det avlägset. Det är bilbälten, barnkuddar, selar till hunden och lastnät för väskorna. Miljön på vägarna är förbättrad med vajerräcken, avåkningszoner och lyktstolpar som viker sig kontrollerat. Vi har två plus en vägar, fartkameror och alkolås. Därtill är bilarna numera utrustade med elektroniska stabiliseringssystem, deformationszoner och så många airbags att man tror dom ska lyfta som en varmluftsballong vid en krock.

Kort sagt, det har aldrig varit så säkert i trafiken som nu. Ändå fortsätter strävan, det ska bli ännu färre dödade. Det låter väl bra? Eller...? För att komma ännu längre så börjar man nu koppla ihop fartkameror med varandra för att mäta medelhastigheten. Vilket innebär att data om vem som kör var måste lagras. Man vill öka kameraövervakningen och möjligheten till att identifiera bilar och bilister som gör dumheter. Din och min integritet snävas in. Men det får det vara värt, för nollvisionens skull.

Kostnaden för varje ytterligare förbättring ökar. I början gav små insatser stora resultat. Men ju bättre grundförutsättningarna är, ju mer kostar varje extra räddat människoliv. Nu är vi på marginalerna och jobbar, det är stora utgifter och små vinster. Men ett människoliv måste ju få kosta, naturligtvis.

Men integritet har ett egenvärde. Vi mår inte bra av ett övervakningssamhälle, även om vi överlever. Och pengar finns det inte oändligt av, så utgifterna måste prioriteras. I Indien dör 130 000 personer årligen i trafiken. Hur många barn som dör av svält i Afrika vet jag inte. Om pengarna som Sverige lägger på förbättrad trafiksäkerhet i Sverige istället spenderades på andra ställen i världen där dom gör mer nytta, hur många hundra eller tusentals fler liv kunde inte dom pengarna rädda?

Jag vet att jag är lyckligt lottad, ingen till mig närstående har omkommit i trafiken. Då hade jag kanske resonerat annorlunda. Men just nu, med mina livserfarenheter, så måste jag ställa frågan: Är det verkligen nollvision vi vill ha, till varje tänkbart pris?