Känslan när allt är klart, när det är över, den är obeskrivbar. Den kommer allt mer sällan nuförtiden, men under studietiden så kom den i alla fall en gång per år. Efter sista tentan, sommarlovet låg framför en. Allt plugg och måsten kunde läggas åt sidan. Oavsett om tentan gått bra eller dåligt så fanns det ingenting mer att göra.
Jag hade en speciell ritual varje år. Jag började med att köra bil till tentan. Oftast cyklade jag till skolan, men just till tentorna, och då speciellt den sista för året, då var det bilen som gällde. Det var alltid sol och vackert väder. I alla fall är det så i minnet, ungefär som att det alltid var två meter snö på vintrarna när man var barn.
Efter flera timmars intensivt tentande så var det slut. Huvudet var helt uttömt, och jag svävade mellan total utmattning och ett fullständigt sockerrus av allt godis. Bilen stod på parkeringen, ångande av värme efter flera timmar i solen. Ned med rutorna, vanliga handvevar och ingen AC. Plocka ut CD skivan ur fodralet, skjut in i spelaren, klicka fram till rätt spår, upp med volymen. Sen kom det ur högtalarna, Gyllene Tider förkunnade: ”Det är över nu!”
Den euforin, den spänningen från hela året som släpper, det var underbart. Högerfoten åkte ned i golvet, här skulle köras skiten ur både bil och mig! Jag hade en speciell liten slingrande väg, över åkrar och genom skog. En precis sådär lagom trixig väg med nästan ingen trafik. Och jag körde, och körde!
Det händer inte lika ofta nuförtiden. Saker har inget väldefinierat slut på samma sätt numera. Men känslan finns där i bakgrunden, och bubblar upp då och då. Det kan räcka med en fredagseftermiddag när man slutar jobbet för veckan. Det är över nu! Och så rycker det i högerfoten.
